Vem är jag, och vad är det för fel på mig?
Detta är mitt första blogginlägg, så jag tänkte berätta allt från början.
När jag var 14 år så hade jag en pojkvän, som jag trodde var världens bästa.
Men det visade sig att jag hade så fruktansvärt fel.
Efter ett tag började han misshandla mig, både fysiskt & psykiskt.
Jag hade ingen att prata med om detta, eftersom han hade lyckats ta alla vänner ifrån mig. (vilket jag inte märkte själv)
Mitt sista hopp var min mamma, och hon blev helt förkrossad.
Hon hade säkert märkt innan vad som hänt, men aldrig trott att det var såpass allvarligt.
Jaja, till det jag egentligen bloggar om, min panikångest.
Efter att mitt ex hade misshandlat mig i ungefär ett halvår, så kom min första attack.
Jag låg i min säng, kände en viss oro i magen, och trodde jag blivit magsjuk.
Sedan började jag känna mig nervös, nervös inför döden.
Jag trodde på riktigt att detta var mina sista minuter.
Jag for in till min mammas rum, och sa att hon skulle ringa ambulansen.
Nu hade jag börjat få stickningar i händer, fötter & ansikte.
Mitt hjärta bankade på som aldrig förr, och jag började se suddigt.
Det första min mamma gjorde var att kolla upp "plötslig död för 14åringar"
Efter det så ringde hon ambulansen, och dom trodde att detta var en panikångestattack, och det var inget allvarligt.
INGET ALLVARLIGT!? Jag håller ju på att dö här?! tänkte jag.
Men mycket riktigt, efter några minuter gick det sakta över.
Vi tog ändå bilen in till sjukhuset, då jag var så rädd så jag nästan grät.
Väl inne på sjukhuset mådde jag bra, och läkarna gav oss numret till BUP (barn & ungdoms psykiatrin)
Vi åkte hem efter det, och när jag väl kom hem, så mådde jag helt normalt igen.
Eller ah, efter en "näradöden upplevelse" mår man väl inte helt prima, men jag hade iallafall kontroll över min kropp igen.
Sov nog inte så bra den natten. Hade kostiga drömmar, och var genomsvettig när jag vaknade.
Detta var mitt första inlägg om min sjukdom. Det kommer komma mer, när jag orkar skriva av mig igen.
